Män med beslutsångest.
Ja, jag börjar fan undra om alla män i denna värld har sjuk beslutsångest.
Och nu pratar vi så klart om kärlekslivet. År 2010, så har jag än så länge dragit åt mig...ehm...hur ska jag fint fomulera detta? Jag har dragit åt mig män, som inte har någon som helst aning om vad de egentligen vill ha, FÖRUTOM sex. Så klart...
Det är det ju ingen tvekan om att alla män är ute efter sex. Och jag säger inte att vi tjejer inte är det. Men man kanske kan hålla en lite högre nivå på det hela? Ganska så patetiskt hur uppenbart det är i rätt många fall också. Men det kan man ju inte göra så mycket åt.
Men däremot, så kanske man ska börja växa upp någon gång?
För någon månad sen, så skrev jag ett inlägg om hur mycket jag trivs med mitt singelliv, och att jag verkligen inte letar efter någon karl för tillfälligt. Och det står jag fortfarande fast vid!
Orka med det manliga könet i ett förhållande för tillfälligt!?
Jag kan ta tre exempel av män (eller pojkar, med tanke på hur de beter sig?) som jag stött på, som lider av extrem beslutsångest:
Karl 1: 30+. Hindrar inte mig. Med tanke på att man själv börjar komma upp i åren nu också (även om det ofta försöker förnekas...). Charmigt värre. Sms maraton, facebook i massor och en hel massa flört. Ganska spännande. Sen en kväll på fest, så försvinner han, fattar noll. Hör inget vidare av honom.
Nu har han fjälla. Som var värsta dramat kan jag ju säga. Men när man kommer upp i den åldern, så gör man inte slut med den ena, för att bli tillsammans med någon annan!? Det är något man gör i tonåren.
Inte bitter för det. Hände inget, och letar inte förhållande. Men man förväntar sig lite mer av någon i den åldern, men män är mest ute efter en sak, och det är fakta!
Karl 2: Träffades på en fest. Tänkte inte så värst mycket på det just då. Familjefar. Förhållande. Och helt plötsligt läggs det kommentarer på facebook om att man var snygg i mina korta shorts. FAMILJEFAR!?
I efterhand, så fatta jag ju en del mer på den festen. Men det gjorde det ju inte bättre.
Nej, konstigt att jag inte såg det direkt. Han hade ju trotts allt presenterat "frugan" och sina barn för mig. Att jag inte fatta...
Karl 3: Lite yngre än de andra två exemplaren. Så han kanske fortfarande är liten och oskyldig eller något, vet inte... Vilket jag inte riktigt kan tänka mig, med tanke på sin arbetsplats. Men inga fördomar...!
Har flickvän sen 8 månader, hur kär som helst i henne, älskar henne. Gull gull. Men de har träffats vid tre tillfällen... Hur kan man uttrycka sig med orden, älskar henne, när man träffats så få gånger?
Men i alla fall. Titta då inte åt mitt håll?! Fortsätt då inte flörta med mig, och tjata om att träffas igen?!
För då ska du nog mest plocka bort det där "lilla" ordet, älskar.
Är det konstigt man blir trött på det manliga släktet?! Och är det konstigt att man inte är ett dugg intresserad av att ens leta efter något seriöst?!
Nej, håller mig nog till denna underbara låten hela denna sommaren, och njuter av det på köpet!
Och nu pratar vi så klart om kärlekslivet. År 2010, så har jag än så länge dragit åt mig...ehm...hur ska jag fint fomulera detta? Jag har dragit åt mig män, som inte har någon som helst aning om vad de egentligen vill ha, FÖRUTOM sex. Så klart...
Det är det ju ingen tvekan om att alla män är ute efter sex. Och jag säger inte att vi tjejer inte är det. Men man kanske kan hålla en lite högre nivå på det hela? Ganska så patetiskt hur uppenbart det är i rätt många fall också. Men det kan man ju inte göra så mycket åt.
Men däremot, så kanske man ska börja växa upp någon gång?
För någon månad sen, så skrev jag ett inlägg om hur mycket jag trivs med mitt singelliv, och att jag verkligen inte letar efter någon karl för tillfälligt. Och det står jag fortfarande fast vid!
Orka med det manliga könet i ett förhållande för tillfälligt!?
Jag kan ta tre exempel av män (eller pojkar, med tanke på hur de beter sig?) som jag stött på, som lider av extrem beslutsångest:
Karl 1: 30+. Hindrar inte mig. Med tanke på att man själv börjar komma upp i åren nu också (även om det ofta försöker förnekas...). Charmigt värre. Sms maraton, facebook i massor och en hel massa flört. Ganska spännande. Sen en kväll på fest, så försvinner han, fattar noll. Hör inget vidare av honom.
Nu har han fjälla. Som var värsta dramat kan jag ju säga. Men när man kommer upp i den åldern, så gör man inte slut med den ena, för att bli tillsammans med någon annan!? Det är något man gör i tonåren.
Inte bitter för det. Hände inget, och letar inte förhållande. Men man förväntar sig lite mer av någon i den åldern, men män är mest ute efter en sak, och det är fakta!
Karl 2: Träffades på en fest. Tänkte inte så värst mycket på det just då. Familjefar. Förhållande. Och helt plötsligt läggs det kommentarer på facebook om att man var snygg i mina korta shorts. FAMILJEFAR!?
I efterhand, så fatta jag ju en del mer på den festen. Men det gjorde det ju inte bättre.
Nej, konstigt att jag inte såg det direkt. Han hade ju trotts allt presenterat "frugan" och sina barn för mig. Att jag inte fatta...
Karl 3: Lite yngre än de andra två exemplaren. Så han kanske fortfarande är liten och oskyldig eller något, vet inte... Vilket jag inte riktigt kan tänka mig, med tanke på sin arbetsplats. Men inga fördomar...!
Har flickvän sen 8 månader, hur kär som helst i henne, älskar henne. Gull gull. Men de har träffats vid tre tillfällen... Hur kan man uttrycka sig med orden, älskar henne, när man träffats så få gånger?
Men i alla fall. Titta då inte åt mitt håll?! Fortsätt då inte flörta med mig, och tjata om att träffas igen?!
För då ska du nog mest plocka bort det där "lilla" ordet, älskar.
Är det konstigt man blir trött på det manliga släktet?! Och är det konstigt att man inte är ett dugg intresserad av att ens leta efter något seriöst?!
Nej, håller mig nog till denna underbara låten hela denna sommaren, och njuter av det på köpet!
Kommentarer
Trackback
