LillLili

Ja, jag har varit singel i ungefär ett år nu. Där någonstans. Har för första gången i mitt liv, faktiskt inte ett datum att gå efter när det tog slut i mitt förhållande.
Det bara rann ut i sanden för mig. Det var helt enkelt inte ett förhållande längre. Jag vet inte riktigt vad det var egentligen..
Kan inte precis säga vänner heller, för det var vi väl egentligen inte det heller vid det laget..
Inget intimt, inga pussar, inga ord. Inget förhållande.

Men, jag älskar mitt singelliv. Det har jag nämnt flera gånger. Anledningen till att jag tar upp det, är nog för att så många av mina vänner runt omkring, mer eller mindre grämer sig över att vara singlar. Jag förstår verkligen inte meningen med det?!
Dessutom, så är jag ju så singel, och springer inte ut och jagar karlar. Ser ingen poäng med det. Man hittar inte det man vill ha när man letar!

Däremot, så har jag lagt märke till en liten sak. En liten svaghet i mitt kaxiga singelliv.
När man får komplimanger eller liknande ifrån en man, så blir jag så varm inombords. Det är väl så längesen jag hade några känslor, att alla känslor bara svämmar över när någon visar minsta lilla intresse.
Och att hålla tillbaka det, det är inte lätt kan jag lova.
Men jag måste börja skärpa mig! Jag vill ändå inte ha något förhållande, så jag borde egentligen inte alls bry mig...Men det är bara så svårt att inte bry sig alls.